På fredagen spenderades förmiddagen hos Filippa. Carro har fått i uppdrag att sy henne en träningsdräkt så vi var där och hämtade lite idéer och lite mått. Till dig, Filippa: Carro har börjat sy och som det ser ut såhär långt så kommer den bli ASBRA!!! :D

Kvällen tillbringades på Annis 20-årsfest där man träffade nya och saknade vänner. Hoppas Anni var nöjd med ihopplocket från IKEA, stekpanna och diverse grejer, som hon fick av mig och Carlsson i present. Efter det avslutades kvällen med två timmar på Frimis. Även lördagen blev ganska så sen eftersom jag, sis och Carlsson var hos Otthéns hela kvällen. 

Under söndagen åkte jag, Carro, mor vår och Carlsson (för yes, Carlsson spenderade hela helgen hos oss :D) till sommarstugan en eftermiddag och umgicks med släkten. Blev inget bad för det var lite väl kallt både i vattnet och i luften men i alla fall lite fiske, dock utan att få någon fisk på kroken. På kvällen tittade jag på minneskonserten av bomben i Oslo och Utöya. Det kändes otroligt starkt när den sista låten var en instrumental version av "Til Ungdommen". Då rann det en och annan tår... :'( Tänk att det redan har gått ett helt år sedan dessa händelser! I ett helt år har de anhöriga fått leva utan sina nära som gick förlorade. Sov så gott alla ni fina människor som förtjänade ett så mycket längre liv! <3

 

På onsdag har jag min första körlektion. Lätt nervös över det. Framför allt för att det är en ny bil som jag aldrig har kört men också för vad de kommer att säga om min körning. Ska sätta mig och plugga vägmärken så snart jag har skrivit klart det här inlägget.

 

Har känt mig lätt Sherlock-inspirerad den här helgen, lite mer än vanligt faktiskt (om det nu ens är möjligt??? :P). Har tidigare nämnt på bloggen att jag tycker att soundtracket av David Arnold och Michael Prince är otroligt bra och framför allt nyskapande. Har därför tagit mig tiden och plockat ut några låtar till pianot och här kommer den första av kanske många: Me playing "Sherlocked" on piano (FÖLJ LÄNK!!!!!!). Japp, låten heter faktiskt "Sherlocked" och är soundtrack till "A Scandal in Belgravia", ett avsnitt fyllt av otroligt mycket vacker musik och denna är min favorit!!! Mitt arrangemang är något kortare än originalet. Passade på att spela in den när vi var i stugan igår för kapellet som ligger där i närheten har så otroligt fin akustik!

Och när jag ändå snackar om min inspirerade helg: Denna lilla dikt har legat och gnagt i mitt huvud sen jag sist såg "A Scandal in Belgravia" och i helgen så skrev jag äntligen ner den! Kallar den "The Safe". Ska läsas från Irene Adlers perspektiv eftersom hon och Sherlock Holmes, enligt mig, är som gjorda för varandra! ;) Bilden är redigerad i pixlr.com. Blev ganska bra den med! :D Enjoy!!!

 

 

 

 

För och främst så är dagens samhälle och människorna där i alldeles för beroende av mobiler, och jag är absolut en av de människorna. Igår när jag sitter på bussen så lägger plötsligt mobilen av! Den är fulladdad och allt men plötsligt blir skärmen helt svart. Jag håller in startknappen hur länge som helst men inget händer! Tre tankar flyger genom mitt huvud: 1) Jag ska träffa Carlsson på stan typ NU! Hur ska jag få tag på henne? 2) Om jag inte får tag på Carlsson så kommer hon bli orolig och ringa hem till mig och de hemma kan inte heller få tag på mig! Alla blir oroliga! Och 3) DET ÄR JU MIN MOBIL!!! MIN ÄLSKADE MOBIL SOM ÄR SÖNDER!!! :S

Telefonkiosken vid resecentrum funkar inte så jag tar mig en promenad upp mot stan, slutdestination Apple-butiken. Men till min gigantiska lycka som springer jag plötsligt på Carlsson mitt på stan. Ibland har man verkligen tur! In på Apple-butiken där killen i affären håller inne knappen på mobilen i en evighet, den hoppar plötsligt igång och jag känner mig som en dum blondin trots att jag inte ens är blond... Tro mig, jag hade verkligen försökt allt! Apple-killen hade bara tur! ;)

Hur som helt, igår försökte jag och Carlsson ta igen två veckor iväg från varandra och nog lyckades vi ganska så bra! Var planerat att det skulle bli stan en stund och sen Strömpis och lyssna på Soran Ismail. Men vi gjorde en helomvändning efter att ha känt att stan inte hade så mycket att erbjuda och inte heller hade vi någon lust att stå i kö i en evighet så istället för Strömpis så blev det shopping och middag på IKEA! Kom igen, vad är Strömpis jämfört med köttbullar på IKEA??? :D

 

Sen på väg till IKEA så kom vi ju på den briljanta idén att våldgästa vår kära vän Felicia "Fille" Li som fyllde 17 år igår. Från IKEA blev det snabba puckar från bland annat Marieberg till ICA Maxi för att få tag på alla grejer vi behövde för att överraska en nybliven 17-åring. Med nästan ett kilo godis i en rolig presentpåse så bar det av till Fille som blev mycket glad och överraskad! Jag har saknat dig så otroligt mycket, kära Fille! Av en miljard kineser i världen så är du absolut den bästa av dem!!! <3

På tal om födelsedagar så vill jag passa på att gratulera my dear friend Anni som idag den 19:e juli fyller 20 år! Stort GRATTIS!!! Dessutom vill jag passa på att gratulera resten av de 19 miljoner människor runt om i världen som också fyller år idag, varav en av dem råkar vara Benedict "Sherlock" Cumberbatch! Grattis på 36-årsdagen, Mr. Holmes! :) Avundas Anni något som fyller år på samma dag som den mannen men, äsch, jag ska inte klaga. Själv fyller jag år på samma dag som Walt Disney gjorde! :P

 

 

 

 

 

Regisserad av Marc Webb

Med Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans

 

17-årige Peter Parker är en utstött high school student som blev övergiven av sina föräldrar som liten, och uppfostrad av sin farbror Ben och faster May. Som de flesta tonåringar försöker Peter att komma underfund med vem han är och hur han blev den han är idag. Peter blir också förälskad för första gången, i skolkamraten Gwen Stacy, och tillsammans kämpar de med kärleken, förpliktelser och hemligheter. När Peter upptäcker en mystisk väska som har tillhört hans pappa, så påbörjas ett sökande efter att förstå sig på hans pappas försvinnande och det leder honom till ett laboratorium på Oscorp och Dr. Curt Connor, hans pappas forna kompanjon. När Spider-Man kolliderar med Connors alter ego, The Lizard, måste Peter göra livsavgörande val och använda sina krafter för att skapa sitt eget öde och bli en hjälte.

 

 

För det första så valde skaparna av den här filmen att se historien om Spider-Man från ett annat perspektiv än vad trilogin gjorde, vilket absolut är till dess fördel eftersom det gör det betydligt svårare att göra en jämförelse med triligin då. Bakgrunden med Peters föräldrar, Gwen Stacy som love interest istället för Mary-Jane, Harry Osborns frånvaro, "web shooters" istället för genetiskt producerat nät från handlederna och The Lizard som skurk är bara några exempel på andra perspektiv jämfört med trilogin och det gör verkligen "The Amazing Spider-Man" till sin egen film. Men det som verkligen gör att man rycks med är det som alltid har lyft historien om Spider-Man, både i filmerna och i serietidningarna, att han i slutändan bara är en helt vanlig kille från New York. Precis som i trilogin så är det den mänskliga historien om Peter Parker som gör att filmen berör. Filmen skulle ha funkat alldeles utmärkt som bara ett relationsdrama om en 17-årig kille och hans problem i livet, utan superkrafter. En scen som berörde mig extra var när Peter räddade en liten pojke ur en brinnande bil och pojken skriker för att han blir skrämd. Då tar Peter av sig masken och säger till lillkillen "Det är ingen fara! Hey, titta, jag är bara en vanlig kille.". För mig beskrev den scenen allt vad Spider-Man handlar om. Men självklart är superkrafterna extremt underhållande och dessutom Peters sarkasm och humor jämt emot skurkarna, något som faktiskt har saknats lite i trilogin jämfört med den här filmen. 

 

 

På skådespelarinsatserna så måste jag självklart nämna Andrew Garfield som är MYCKET BRA i huvudrollen som Peter Parker. Folk har sagt att han rent utseendemässigt är likare Parker från serietidningarna men jag är mest imponerad av hans sätt att förmedla vem Peter Parker är som människa, både i medgång och motgång för hans karaktär. Det är så enkelt att identifiera sig med honom. Garfield är minst lika bra som Tobey Maguire (Och det där trodde jag aldrig att jag skulle säga). Jag är djupt imponerad och är helt säker att denna film kommer bli det stora genombrottet för Andrew Garfield. Emma Stone som Gwen Stacy lyser också och har väldigt bra kemi med huvudrollsinnehavaren. Inte så konstigt egentligen, de blev ihop under filminspelningarna. ;)

 

 

Personligen så tycker jag att tempot mellan vissa scener var lite segt. Hade de pressat historien bara lite till så hade det varit helt perfekt!

Även om det var den bästa film jag sett i 3D så känner jag att de kunde utnyttjat 3D:n så mycket mer. Fler svingar från Spideys perspektiv hade varit ascoolt verkligen! 

Soundtracket, något som jag alltid lyssnar lite extra på när jag ser nya filmer, var lite starkare än jag förväntat mig men fortfarande något av en besvikelse jämfört med Danny Elfmans från originalfilmerna. Visst har detta soundtrack av James Horner sina verkliga ljuspunkter, speciellt när det är vackert och känslosamt, men själva melodislingan som går igen genom hela soundtracket tycker jag är svag och som helhet långt ifrån det bästa som James Horner har skapat, som enligt min åsikt är mästerverket till soundtrack, "Titanic" (1997). Och det är ett soundtrack som låter VÄLDIGT James Horner, på gott och ont! Men som sagt så har det sina ljuspunkter, denna låt en av de största för min del: "The Briefcase"

Skurken, The Lizard, föll mig inte heller riktigt i smaken. Visst var det rörande att Dr. Curt Connors så gärna ville återställa sin förlorade arm att han testade sitt cerium på sig själv men hans motiv för att sedan attackera staden var lite tunt kände jag och det gör att man inte känner den där riktiga spänningen i striderna mellan Spidey och The Lizard. Personligen så hade jag velat haft en lite "ondare" skurk. Kan låta stört men jag saknade den där riktiga psykopaten. Någon som The Green Goblin i första "Spider-Man" (2002), Jokern i "The Dark Knight" (2008) eller Jim Moriarty i "Sherlock" (2012). Den där totalt onda skurken som ger en rysningar enda in i benmärgen.

 

 

Men jag har förhoppningar på skurken i nästa film, för ja, det är klart att även denna reboot av Spider-Man ska bli en trilogi och jag kan med värme säga att jag kommer med glädje att följa den! Så för att sammanfatta denna recension... Min stridsyxa jämt emot denna reboot är begravd! Med ett nytt perspektiv på historien och utmärkta skådespelarinsatser från främst Andrew Garfield så har Columbia Pictures och Marvel åter igen skapat en film som kommer att uppskattas av både inbitna "Spider-Man"-fans av både serietidningarna, de tidigare filmerna och nytillkomna tittare. En stadig grund för kommande filmer. Vissa sega partier, skurken och det något svaga soundtracket sänker betyget något men slutligen så får "The Amazing Spider-Man" en 7:a av 10 möjliga. Jag är alltså inte helt blown away men absolut MYCKET underhållen! Det är främst dramat om Peter Parkers vanliga liv som höjer betyget till den nivån. För i slutändan så handlar "The Amazing Spider-Man" om en helt vanlig kille som kunde ha varit vem som helst. Någons bror? Någons son? Någons barnbarn?... Någon som alla kan identifiera sig med. Det är Spider-Mans styrka, har alltid varit, kommer alltid att vara och den fortsatta anledningen till att han 50 år efter att Stan Lee skapade honom, fortsätter att locka nya fans över hela världen, generation efter generation.

Tills dess, bai och farväl, spindelnät! (Och det var officiellt den sämsta hejdå-fras jag någonsin kommit på! :P)

Först och främst så måste jag erkänna att jag var sjuuuuukt nervös inför det här lägret. Det var ju liksom THE CAMP, Elitcamp! Och jag hade hamnat i seniorgruppen (Ja, jag är senior nu men ändå). Jag tvivlade lite innan. Skulle jag kunna gå in och göra det här på mina villkor? Alla är ju så otroligt duktiga, dubbel axel och hela köret! Skulle mitt något brustna självförtroende från sena våren hålla?

 

Men vet ni vad? Jag behövde inte oroa mig! Jag kände det redan på första passet. Alla var så otroligt duktiga men istället för att bli stressad av det så blev jag så sjukt inspirerad! Och jag kände att jag kunde gå in och köra mitt race och det var okej. Så många olika intryck! Så många tips och råd! Och såklart så var det väldigt skönt att det var så pass lite folk på hoppassen så det var inte så många gånger som man behövde väja. Och dessutom måste jag säga att det var väldigt skönt att få bo och lära känna tjejer som faktiskt är i samma ålder eller äldre än mig. Det händer inte så ofta på läger har jag känt så det var absolut en bonus! (Ta inte illa upp, alla mina fina nyfunna och gamla vänner som är yngre än mig. Jag älskar er också! <3)

Och träningen gick mycket bra! Redan första dagen kände jag skillnaden i hur jag hoppade. Nu hoppade jag med självförtroende igen. Dessutom kan jag berätta att jag nu har lärt mig voyler åt båda hållen! XD Haha en utveckling i rätt riktning i alla fall! :P

 

Sen får jag inte glömma bort dubbel axeln. Jag jobbade så mycket med den under de här veckorna och den har blivit mycket bättre. Jag har landat flera på en fot och även om de inte var runt så var det högst en kvart kvar på en av dem! Jag känner verkligen att jag har utvecklats och det känns så skönt!!! :D Så för att sammanfatta allt det här: Jag åkte iväg på läger som en bruten människa med bottennoterat självförtroende som inte litade på mig själv. Jag åker hem med vetskapen att jag har gjort dubbel axel med kvarten kvar, har utvecklats på många områden och har skaffat mig mängder och åter mängder av nya vänner. Nu kan jag gå in i tävlingssäsongen igen och känna att det jag gör är bra. Att jag vet att det jag gör duger. Och som jag ska jobba den här säsongen så att jag ska få chansen att åka Elit camp nästa år igen!!! Tack för två fantastiska veckor på isen! Jag älskar er! <3

 

Vad hände utanför isen då? Ja, inte så mycket egentligen. Man åt, man träna, man sov och däremellan så låg man i sängen och kolla på film. Och ja, det gällde alla på rummet. Under helgen mellan veckorna så åkte vi några stycken och plockade jordgubbar! 

Andra veckan medförde dock en väldigt intressant utveckling. När jag ska lägga mig i sängen och se "Sherlock - The Reichenbach Fall" (igen för typ sjätte gången) så kommer en viss Rebecka Mannila upp och vill joina mig. Men man kan ju inte se TRF utan att ha sett de tidigare fem avsnitten! Det blir ju inte alls samma sak då. Så istället för att se sista så såg vi istället första avsnittet på säsong ett, all from the beginning. Och till min gigantiska lycka så blev Becka FAST redan från början! För att vara hyfsat exakt 18 minuter och 20 sekunder in i avsnittet. Och hur vet jag det? Jo, för efter 18 minuter och 20 sekunder så bryter Mannila plötsligt tystnaden med orden, "Han har väldigt fina blå ögon!". ;) Redan då insåg jag att Mannila skulle få a really hard time under TRF. Och jösses... Fem dagar och fem avsnitt senare tillsammans med Becka och Matilda så var det alltså dags... "The Reichenbach Fall" (Följ länk för min trailer)... Och ja, redan under första scenen (följ länken för scenen) så förstod jag att det här skulle bli minst sagt intressant...

 

Och japp, sen gick det utför! Allt slutar med att jag har en hysterisk kompis bredvid mig som skriker svordomar åt både skärmen och mig när eftertexterna börjar rulla! Just nu ångrar jag sååååå att jag inte filmade hennes reaktion för jag tror aldrig att jag har sett henne så upprörd! XD Så jag ska väl göra det uppenbara nu: Mina läsare, inför er förklarar jag härmed Rebecka Mannila officiellt Sherlocked. 20 månader till nästa säsong, gumman! ;) Mitt uppdrag här är slutfört. Vem står näst på tur? ;) 

 

För övligt så har jag under dessa två veckor lärt mig att det finns en serie som heter "Sons of Anarchy", att jag faktiskt tycker att bananer är gott och att tuppen utanför Broholmsskolan i Lidköping uppenbarligen tycker det är OTROLIGT kul att väcka en varje morgon klockan 05:00. Till tuppen... I HATE YOU!!!

 

Här kommer massa bilder från lägerveckorna!