Beatrice Hargefeldt -En konståkares liv -

Recension av "The Amazing Spider-Man"

Igår var det äntligen dags! "The Amazing Spider-Man" på bio i 3D med Andrea! Och här kommer det efterlängtade recensionen!

"The Amazing Spider-Man" (2012)

Regisserad av Marc Webb

Med Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans

Först till handlingen (Tagen från SF:s hemsida):

17-årige Peter Parker är en utstött high school student som blev övergiven av sina föräldrar som liten, och uppfostrad av sin farbror Ben och faster May. Som de flesta tonåringar försöker Peter att komma underfund med vem han är och hur han blev den han är idag. Peter blir också förälskad för första gången, i skolkamraten Gwen Stacy, och tillsammans kämpar de med kärleken, förpliktelser och hemligheter. När Peter upptäcker en mystisk väska som har tillhört hans pappa, så påbörjas ett sökande efter att förstå sig på hans pappas försvinnande och det leder honom till ett laboratorium på Oscorp och Dr. Curt Connor, hans pappas forna kompanjon. När Spider-Man kolliderar med Connors alter ego, The Lizard, måste Peter göra livsavgörande val och använda sina krafter för att skapa sitt eget öde och bli en hjälte.

Som jag tidigare nämnde i min djupdykning från den 15:e juni så pratade jag i två års tid om denna film i meningar tillsammans med ord som bojkott och desperat pengafiske. Jag förstod inte varför man skulle börja om med historien på nytt när det redan fanns en så bra trilogi. Jag har dock under tiden fram till premiären ändrat min uppfattning något. Det var ju trots allt Spider-Man och jag lovade mig själv och alla andra att när jag igår satte mig i biografen så skulle jag göra det med öppna sinnen. Och jag är mycket glatt överraskad över att filmen faktiskt levererade underhållning på mycket hög nivå!

För det första så valde skaparna av den här filmen att se historien om Spider-Man från ett annat perspektiv än vad trilogin gjorde, vilket absolut är till dess fördel eftersom det gör det betydligt svårare att göra en jämförelse med triligin då. Bakgrunden med Peters föräldrar, Gwen Stacy som love interest istället för Mary-Jane, Harry Osborns frånvaro, "web shooters" istället för genetiskt producerat nät från handlederna och The Lizard som skurk är bara några exempel på andra perspektiv jämfört med trilogin och det gör verkligen "The Amazing Spider-Man" till sin egen film. Men det som verkligen gör att man rycks med är det som alltid har lyft historien om Spider-Man, både i filmerna och i serietidningarna, att han i slutändan bara är en helt vanlig kille från New York. Precis som i trilogin så är det den mänskliga historien om Peter Parker som gör att filmen berör. Filmen skulle ha funkat alldeles utmärkt som bara ett relationsdrama om en 17-årig kille och hans problem i livet, utan superkrafter. En scen som berörde mig extra var när Peter räddade en liten pojke ur en brinnande bil och pojken skriker för att han blir skrämd. Då tar Peter av sig masken och säger till lillkillen "Det är ingen fara! Hey, titta, jag är bara en vanlig kille.". För mig beskrev den scenen allt vad Spider-Man handlar om. Men självklart är superkrafterna extremt underhållande och dessutom Peters sarkasm och humor jämt emot skurkarna, något som faktiskt har saknats lite i trilogin jämfört med den här filmen.

På skådespelarinsatserna så måste jag självklart nämna Andrew Garfield som är MYCKET BRA i huvudrollen som Peter Parker. Folk har sagt att han rent utseendemässigt är likare Parker från serietidningarna men jag är mest imponerad av hans sätt att förmedla vem Peter Parker är som människa, både i medgång och motgång för hans karaktär. Det är så enkelt att identifiera sig med honom. Garfield är minst lika bra som Tobey Maguire (Och det där trodde jag aldrig att jag skulle säga). Jag är djupt imponerad och är helt säker att denna film kommer bli det stora genombrottet för Andrew Garfield. Emma Stone som Gwen Stacy lyser också och har väldigt bra kemi med huvudrollsinnehavaren. Inte så konstigt egentligen, de blev ihop under filminspelningarna. ;)

Vad finns det dock för brister med "The Amazing Spider-Man"?

Personligen så tycker jag att tempot mellan vissa scener var lite segt. Hade de pressat historien bara lite till så hade det varit helt perfekt!

Även om det var den bästa film jag sett i 3D så känner jag att de kunde utnyttjat 3D:n så mycket mer. Fler svingar från Spideys perspektiv hade varit ascoolt verkligen!

Soundtracket, något som jag alltid lyssnar lite extra på när jag ser nya filmer, var lite starkare än jag förväntat mig men fortfarande något av en besvikelse jämfört med Danny Elfmans från originalfilmerna. Visst har detta soundtrack av James Horner sina verkliga ljuspunkter, speciellt när det är vackert och känslosamt, men själva melodislingan som går igen genom hela soundtracket tycker jag är svag och som helhet långt ifrån det bästa som James Horner har skapat, som enligt min åsikt är mästerverket till soundtrack, "Titanic" (1997). Och det är ett soundtrack som låter VÄLDIGT James Horner, på gott och ont! Men som sagt så har det sina ljuspunkter, denna låt en av de största för min del: "The Briefcase"

Skurken, The Lizard, föll mig inte heller riktigt i smaken. Visst var det rörande att Dr. Curt Connors så gärna ville återställa sin förlorade arm att han testade sitt cerium på sig själv men hans motiv för att sedan attackera staden var lite tunt kände jag och det gör att man inte känner den där riktiga spänningen i striderna mellan Spidey och The Lizard. Personligen så hade jag velat haft en lite "ondare" skurk. Kan låta stört men jag saknade den där riktiga psykopaten. Någon som The Green Goblin i första "Spider-Man" (2002), Jokern i "The Dark Knight" (2008) eller Jim Moriarty i "Sherlock" (2012). Den där totalt onda skurken som ger en rysningar enda in i benmärgen.

Men jag har förhoppningar på skurken i nästa film, för ja, det är klart att även denna reboot av Spider-Man ska bli en trilogi och jag kan med värme säga att jag kommer med glädje att följa den! Så för att sammanfatta denna recension... Min stridsyxa jämt emot denna reboot är begravd! Med ett nytt perspektiv på historien och utmärkta skådespelarinsatser från främst Andrew Garfield så har Columbia Pictures och Marvel åter igen skapat en film som kommer att uppskattas av både inbitna "Spider-Man"-fans av både serietidningarna, de tidigare filmerna och nytillkomna tittare. En stadig grund för kommande filmer. Vissa sega partier, skurken och det något svaga soundtracket sänker betyget något men slutligen så får "The Amazing Spider-Man" en 7:a av 10 möjliga. Jag är alltså inte helt blown away men absolut MYCKET underhållen! Det är främst dramat om Peter Parkers vanliga liv som höjer betyget till den nivån. För i slutändan så handlar "The Amazing Spider-Man" om en helt vanlig kille som kunde ha varit vem som helst. Någons bror? Någons son? Någons barnbarn?... Någon som alla kan identifiera sig med. Det är Spider-Mans styrka, har alltid varit, kommer alltid att vara och den fortsatta anledningen till att han 50 år efter att Stan Lee skapade honom, fortsätter att locka nya fans över hela världen, generation efter generation.

"With great power comes great responsibility". Det citat som alltid kommer gälla Spidey men som också gäller oss alla...

Med dessa ord så avslutar jag den här recensionen! Dra gärna iväg en kommentar i kommentarsfältet om vad ni tycker om filmen, den här recensionen och om ni håller med mig! Återkommer redan imorgon med ett nytt blogginlägg!

Tills dess, bai och farväl, spindelnät! (Och det var officiellt den sämsta hejdå-fras jag någonsin kommit på! :P)

2012-07-18 @ 14:35:03 Permalink Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Recension av "The Hunger Games"

Som sagt, efter ett missförstånd, en akut ombokning av biljetter, en trevlig bussresa till Kumla och en lika trevlig bilresa in till Örebro igen så satt jag och Carlsson i salong 7 på Filmstaden för att äntligen se en av årets mest omtalade filmer - The Hunger Games!

Och här kommer min recension:

The Hunger Games (2012)

Regisserad av Gary Ross

Baserad på en ungdomsroman av Suzanne Collins

För ni som inte vet vad denna film handlar om så kommer här en snabb sammanfattning:

I en alternativ framtid i den skapade diktaturen Panem arrangeras varje år The Hunger Games (Hungerspelen), en direktsänd tävling som anordnas som straff för de 12 fattiga distrikt som omger huvudstaden Capitol för deras uppror mot huvudstaden många år tidigare. En pojke och en flicka mellan 12 och 18 år från varje distrikt lottas att delta i spelen där de i en specialbyggd arena sedan ska slåss tills bara en enda av dessa 24 återstår. 16-åriga Katniss Everdeen, en skicklig bågskytt och härdad tjej från distrikt 12 anmäler sig frivilligt som kämpe i hennes 12-åriga lillasysters ställe efter att hon lottats fram. Tillsammans med Peeta Mellark som lottats fram som den manlige deltagaren från distrikt 12, reser hon till Capitol där kämparna förbereds inför det slutliga destinationen: The Hunger Games! 23 kämpar kommer att dö - bara en kan överleva...

Sedan jag först såg trailern för några månader sedan så har jag varit riktigt sugen på att se denna film. Har hört en hel del bra kritik om den och "The Hunger Games"-böckerna börjar mer och mer bli ett fenomen i klass med Twilight. Så visst hade jag ganska så höga krav på filmen när jag satte mig ner i biomörkret. Och jag blev absolut inte besviken!

Först och främst så ÄR "The Hunger Games" en ångestladdad upplevelse. Jag kan jämföra känslan med "Titanic" (1997). Precis som i "Titanic" så är "The Hunger Games" tydligt uppdelad i två hälfter. Första hälften av filmen är en uppbyggnad (om dock väldigt välskriven och viktig) för den andra hälften då allt brakar loss. Ingenting speciellt otäckt händer men ändå så sitter man där med den där ångestkänslan i magen att det kommer närmare hela tiden och att snart är det dags, det är då det smäller. Sen kommer den tydliga vändpunkten då den andra hälften börjar. I "Titanic" är det ögonblicket då skeppet krockar med isberget. I "The Hunger Games" är det ögonblicket då spelen börjar.

Och med denna ångestkänsla så tycker jag att filmmakarna har fått åskådarna att känna det karaktärerna i filmen faktiskt känner. Alla kämpar vet att risken är mycket stor att de kommer att dö. Dagarna rullar oundvikligt på tills det tillslut är dags. Det är extra tydligt under Katniss sista förberedelser minuterna innan spelen börjar. Vi kan alla känna hennes ångest!

Det är många nya ansikten bland skådespelarna. Jennifer Lawrence spelar Katniss och hon har helt klart gjort ett utmärkt jobb! Katniss är en fantastisk karaktär, en motvillig hjältinna. Det finns för få kvinnor i fiction som hon, härdad, kunnig och smart. Till skillnad från Twilights huvudperson Bella Swan så klarar sig Katniss bra på egen hand. Jag gillar den här trenden inom film att skildra tjejer och kvinnor som självständiga. Det är ett uttjatat uttryck men att skapa oberoende "starka kvinnor". Exempel på senare år är Hit-Girl i "Kick-Ass" (2010) och Hanna i "Hanna" (2011). Jag hoppas trenden fortsätter!

Förutom Lawrence så ser vi Josh Hutcherson som Peeta Mellark, Liam Hemsworth som Gale Hawthorne, Elizabeth Banks som Effie Trinket och Woody Harrelson som Haymitch Abernathy. Tycker att alla skådespelare gör bra och trovärdiga porträtt av sina karaktärer.

Soundtrackfreak som jag är så måste jag också få nämna musiken. Den är komponerad av den mycket produktive James Newton Howard som har filmer som "The Village" (2004), "Hidalgo" (2004), "Blood Diamond" (2006) och "The Dark Night" (2008, tillsammans med Hans Zimmer) på sin lista av komponerade soundtrack. Newton Howard har som sagt gjort många soundtracks i det förflutna och jag tycker personligen att bara under det senaste åren hör man att han har utvecklats mycket i orginalitet. Soundtracken han komponerade för drygt 10 år sedan lät ofta väldigt lika varandra men på senare år har han gjort många grymma soundtrack. Rekommenderar verkligen musiken från "The Village", ett makalöst vackert soundtrack som också blev Oscarsnominerat! Och soundtracket till "The Hunger Games" har även det sina höjdpunkter, speciellt under slutscenerna då det är otroligt dramatiskt och välskrivet. Och visst låter det väldigt typiskt Newton Howard men han har satt sin personliga prägel på ett soundtrack som helt klart passar till filmen. Ni som undrar vad jag menar med att det låter väldigt typiskt en viss kompositör, jag förklarar det imorgon. ;)

Vad har då "The Hunger Games" för brister?

Personligen så känner jag trots den allvarliga handlingen att detta är en film baserad på en ungdomsroman. Ibland kan handlingen kännas lite väl förutsägbar. Undantaget är filmens mittenparti fick mig bokstavligen att gråta! Dessutom är jag lätt förvirrad över slutet. Nu vet jag att det finns flera böcker i den här serien men slutade allt inte lite för bra och lite för "mycket"? Det var verkligen ett SLUT. Vad handlar den andra boken om?
Bildredigeringen var också lite för hoppig i vissa fall för min smak även om den uppenbarligen behövdes i vissa brutala scener. Carlsson vill också flika in med att hon tyckte att bilden också var hoppig och något suddig.

Sammanfattning och Betyg:

I en ungdomsvärld som de senaste åren har dominerats av vampyrer och trollkarlar så är "The Hunger Games" en frisk fläkt, speciellt gentemot Twilight-filmerna. En hjältinna som det är lätt att förstå, kanske inte tycka om men i alla fall förstå och en handling med skarp samhällskritik lyfter filmen till en av de bästa jag sett under året såhär långt. Betyget sänks av framför allt slutet och den lite väl hackiga klippningen. Slutligen så ger jag "The Hunger Games" betyget 8 av 10.

Så detta var min recension av "The Hunger Games". Jag vill gärna höra era åsikter om filmen i kommentarsfältet. Med många kommande blockbusters under detta år så blir denna månad filmspecial på bloggen. Jag gör en inblick i de kommande filmerna på bio, koll på skådespelarna och såklart en inblick i soundtracken! :D

Så fram tills dess, ha det najs! Hej hej! :D

2012-06-12 @ 12:50:19 Permalink Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Recension av "A Scandal In Belgravia"

Hade inte tänkt skriva ett inlägg idag men efter onsdagens filmkväll så måste jag få skriva av mig lite. I slutändan så var det därför jag skapade den här bloggen. Så här kommer en liten kort recension av "A Scandal In Belgravia", det enda Sherlock-avsnitt som jag inte hade sett fram tills i onsdags! Och ja, jag vet vad ni tänker. "Vad hon tjatar om den där himla Sherlock!!!". Och så precis när jag bestämmer mig för att skriva det här inlägget så hittar jag den här bilden! ;) Så detta blir mitt svar på tal:

Och med dessa ord så inleder jag recensionen av:

Sherlock - säsong 2, avsnitt 1 "A Scandal In Belgravia"

Manus av Steven Moffat

Regisserat av Paul McGuigan

Först lite om detta avsnitts handling:

Manuset är lätt baserat på Arthur Conan Doyles novell "A Scandal In Bohemia". Sherlock och John blir indragna i ett fall som rör Englands allra högsta instans. Allt handlar om ett par (ganska så störande) bilder på en person ur kungahuset som myndigheterna gärna skulle vilja hålla borta från pressen. Sherlock och John får i uppdrag att beslagta dessa bilder från dess innehavare, Irene Adler, en vacker dominatrix som är minst lika iskall och hänsynslös som mästerdetektiven själv. (Med tanke på att barn under 11 år kanske läser denna blogg så tänker jag inte gå in djupare på vad en dominatrix är...) Det blir strider mot korrupta CIA-agenter och global terrorism men framför allt en lång duell mellan mästerdetektiven och dominatrixen, en duell som väcker känslor ingen av dem hade kunnat ana. För Sherlock Holmes kommer Irene Adler alltid att vara "The Woman"...

The worlds only consulting detective and "The Woman"

Kan väl erkänna att jag inte riktigt har kunnat hålla mig från youtube så jag hade sett korta partier av det här avsnittet också. Det har verkat väldigt bra men jag var trotts allt orolig för att jag skulle ha för höga förväntningar. Att man när eftertexterna börjar rulla sitter och vill så gärna älska det man just har sett men innerst inne vet man att man inte är så nöjd som man skulle vilja vara.

Så vad var då min första reaktion till "A Scandal In Belgravia"?

Om jag säger att när eftertexterna började rulla så föll en del tårar så ni kan nog förstå vad jag tyckte om det här avsnittet! Det var 89 minuter av PURE AWESOMENESS!!! Det liknade inget annat som jag hittills sett i serien och åter igen så är varje scen, varje ögonblick genomtänkt! Benedict Cumberbatch visar åter igen varför han ska vinna årets BAFTA (Englands film och TV-pris) för bästa manliga huvudroll i en dramaserie. Han porträtterar Sherlocks nyfunna känslor alldeles utmärkt. För dessa känslor är vad som skiljer det här avsnittet från tidigare. Förut har man bara sett Sherlock som ett hjärtlöst geni som inte vet eller bryr sig särskilt mycket om han sårar människorna i sin närhet (med undantag för när Moriarty tänkte spränga John i bitar under säsongsfinalen 2010) men här så visar han tydligt att han faktiskt bryr sig om dem som står honom nära och det är hälsosam karaktärsutveckling. Detta blir väldigt tydligt och rörande när Sherlock räddar sin hyresvärdinna, Mrs Hudson, när hon blir attackerad av CIA-agenter. Det är förlösande mänskligt av honom även om hans metoder för att sedan ge igen på angriparna är, utan att säga för mycket, minst sagt brutala. ;)

"Mrs Hudson has been attacked by an American. I'm restoring balance to the universe."

Men tillbaka till detta avsnitts huvudperson. Lara Pulver spelar Irene Adler och det är ett nöje att se henne spela denna självsäkra, sluga kvinna. Hon hittar kemin med Cumberbatch direkt och det slår verkligen gnistor om dem! Ändå kan jag inte bestämma mig om "A Scandal In Belgravia" är en kärlekshistoria eller inte. För de är så lika varandra, Sherlock och Irene. Båda iskalla beräknare, båda manipulativa. Båda drar sig inte för att göra vad som helst för att få det de vill ha. Vad är på riktigt och vad är bara ett spel? I vissa fall får vi svar på frågan, i andra fall lämnas den öppen för tittaren att bestämma. För visst finns det en uppenbar kemi mellan de två men det handlar mer om en intellektuell attraktion ("Stop boring me and THINK. It's the new sexy." ;) än att slita kläderna av varandra. Vissa kan tycka att det är frustrerande men jag tycker det är vackert och gör att den här "kärlekshistorian" skiljer sig från alla andra.

"Let's have dinner, Mr Holmes."

Något annat som verkligen lyfter det är avsnittet är musiken. Den är komponerad även denna säsong av David Arnold och Michael Prince som gjorde ett fantastiskt jobb under säsong 1. Musiken under detta avsnitt är ganska så annorlunda från säsong 1 men det funkar faktiskt riktigt bra. Musiken förhöjer verkligen alla känslor och gör scenerna intensiva. Dessutom tycker jag det var ganska så genialt att i manus låta Sherlock komponera och att sedan använda den kompositionen i resten av soundtracket. Jag fullständigt älskar slutscenen och musiken är en högst bidragande faktor!

Vem tänker du på, Sherlock?

Vad finns det då att klaga på?

Även om manuset var genialt skrivet så var det många olika turer hit och dit och jag inser nu att man hade svårt att hänga med ibland. Hmm... Jag får väl se om avsnittet en gång till så jag hinner med! ;)

Det jag annars stör mig på är fiolscenerna - för det syns verkligen att Mr. Cumberbatch inte kan spela fiol! Stråken går i fel takt och hans stråkarm ser väldigt stel ut när han spelar. I vissa lägen är han bättre på att fejka än i andra men Sherlock Holmes ska vara en man som är sjukt skillad på fiol och därför blir intrycket lite falskt när jag ser Benedict försöka spela.

Ja ja, jag vet! Det kanske bara är jag som tänker på det eftersom jag spelar fiol själv. Det kanske är en yttepytteliten detalj men jag stör mig på det!

Så slutligen: Sammanfattning och Betyg

Ja, vad ska man säga. Geniala skådespelare, geniala miljöer, genialt manus som innehåller både känslosamma scener och även en hel del humor. Dessutom briljant musik som lyfter varje känsla. Åter igen, tårarna rann när eftertexterna började. Otroligt hur de har lyckats skruva upp volymen ytterligare från säsong 1 och jag kan absolut säga att det var ett av de bästa avsnitten hittills i serien. Jag tror inte att alla blir överväldigade som jag men tro mig, de där 89 minuterna går väldigt fort. Det är TV-underhållning av absolut högsta klass och man är aldrig uttråkad! Betyget sänks minimalt över att manuset i vissa fall var lite "all over the place" så slutligen blir det 9,5 av 10 till "A Scandal In Belgravia". Det här skulle ju bli en kort recension... :P Hur som helst, nästa avsnitt är "The Hounds Of Baskerville"och även om jag har sett det en gång så ska det bli sjukt kul att se det en gång till!!! :D

Fråga inte ens vad det här handlar om...

Tillslut vill jag också passa på att önska GRATTIS I EFTERSKOTT på 14-årsdagen till min lillasyster Sarah!!! Du betyder världen för mig! <3 <3 <3

Bye bye, kinapaj!!! :D

2012-04-27 @ 12:42:07 Permalink Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()