Västeråstrofén, säsongen, helgen och Angel of Music
Hejsan! Jag skrev i det förra inlägget att det skulle bli ett uppehåll från bloggen och det blir det till viss del. Blir kanske ett inlägg i månaden eller varannan månad. Jag ska i detta inlägg knyta ihop lite lösa trådar, bland annat en kort sammanfattning av säsongens sista tävling och en sammanfattning och säsongen i övrigt.
Sista tävlingen var i Västerås för drygt en och en halv månad sedan nu. Många åkare med från klubben vilket alltid är kul för det blir lite mer gemenskap.
- Kortprogrammet var med ett ord beskrivet försiktigt. Skakig flipp, bara en ögel och inte ett så okej axelförsök, speciellt eftersom jag gjorde väldigt många försök på en fot veckorna före tävlingen. Även piruetterna var skakiga. Poängen blev något på 27 vilket kändes sådär. Jag har känt med korta de sista tävlingarna att det som hände på DM fortfarande sitter kvar i bakhuvudet. Men nu var detta den sista tävlingen så jag får bygga upp självförtroendet igen i kortprogrammet.
- Långprogrammet var desto roligare. Jag kände redan på uppvärmningen att det var bara att gå in och satsa och det gjorde jag. Förutom ett dåligt salchowförsök så var hoppen helt okej. Kombinationspiruetten på slutet blev väldigt skakig men trotts detta så blev den tekniska siffran den bästa för i år. En bra avslutning på säsongen och gör det här långprogrammet. Den totala poängen för båda dagarna blev 88,68 och räckte till en andraplats av fyra möjliga.
För att slutligen sammanfatta den här säsongen: Det har varit en väldigt blandad säsong som försvårats av ryggskadan (som blivit bättre det här halvåret) och det faktum att jag kände att jag ville leva upp till förra säsongens fantastiska resultat. Trots att jag inte känner att jag fick ut det jag kunde på tävling då har jag ändå aldrig varit under 80 poäng på en tävling och inte på Elitserietävlingarna heller. Och till skillnad från förra säsongen så har denna säsong bestått av så mycket mer än bara konståkning. Jag känner att jag kommer närmare en punkt då jag blir tvungen att välja mellan konståkningen och resten av livet.
Jag tänker på vad jag ska plugga vidare till, jobb och pengar för att slutligen kunna flytta hemifrån. Allt sådant. Jag vet att man kan kombinera till en viss del och det är det jag kommer göra till så länge det går. Men jag är inte 10 år längre. Inte 15 år heller. Inte 18 år heller. Och vet ni vad? Det skrämmer mig… Konståkningen har varit hela min barndom, min bästa vän som alltid funnits där, en plats där ute på isen har jag alltid kunnat vara mig själv när det inte har funnits någon annanstans. Konståkningen har gjort mig nöjd med mig själv. För det är jag och jag är inte rädd för att säga det – Jag är väldigt nöjd med vem jag är nu. Jag älskar hur jag ser ut. Jag älskar mitt korta hår. Jag älskar min klädstil. Jag älskar min humor även om ingen annan skrattar. :P För ett par år sedan hade jag aldrig vågat säga det.