Regisserad av Marc Webb

Med Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans

 

17-årige Peter Parker är en utstött high school student som blev övergiven av sina föräldrar som liten, och uppfostrad av sin farbror Ben och faster May. Som de flesta tonåringar försöker Peter att komma underfund med vem han är och hur han blev den han är idag. Peter blir också förälskad för första gången, i skolkamraten Gwen Stacy, och tillsammans kämpar de med kärleken, förpliktelser och hemligheter. När Peter upptäcker en mystisk väska som har tillhört hans pappa, så påbörjas ett sökande efter att förstå sig på hans pappas försvinnande och det leder honom till ett laboratorium på Oscorp och Dr. Curt Connor, hans pappas forna kompanjon. När Spider-Man kolliderar med Connors alter ego, The Lizard, måste Peter göra livsavgörande val och använda sina krafter för att skapa sitt eget öde och bli en hjälte.

 

 

För det första så valde skaparna av den här filmen att se historien om Spider-Man från ett annat perspektiv än vad trilogin gjorde, vilket absolut är till dess fördel eftersom det gör det betydligt svårare att göra en jämförelse med triligin då. Bakgrunden med Peters föräldrar, Gwen Stacy som love interest istället för Mary-Jane, Harry Osborns frånvaro, "web shooters" istället för genetiskt producerat nät från handlederna och The Lizard som skurk är bara några exempel på andra perspektiv jämfört med trilogin och det gör verkligen "The Amazing Spider-Man" till sin egen film. Men det som verkligen gör att man rycks med är det som alltid har lyft historien om Spider-Man, både i filmerna och i serietidningarna, att han i slutändan bara är en helt vanlig kille från New York. Precis som i trilogin så är det den mänskliga historien om Peter Parker som gör att filmen berör. Filmen skulle ha funkat alldeles utmärkt som bara ett relationsdrama om en 17-årig kille och hans problem i livet, utan superkrafter. En scen som berörde mig extra var när Peter räddade en liten pojke ur en brinnande bil och pojken skriker för att han blir skrämd. Då tar Peter av sig masken och säger till lillkillen "Det är ingen fara! Hey, titta, jag är bara en vanlig kille.". För mig beskrev den scenen allt vad Spider-Man handlar om. Men självklart är superkrafterna extremt underhållande och dessutom Peters sarkasm och humor jämt emot skurkarna, något som faktiskt har saknats lite i trilogin jämfört med den här filmen. 

 

 

På skådespelarinsatserna så måste jag självklart nämna Andrew Garfield som är MYCKET BRA i huvudrollen som Peter Parker. Folk har sagt att han rent utseendemässigt är likare Parker från serietidningarna men jag är mest imponerad av hans sätt att förmedla vem Peter Parker är som människa, både i medgång och motgång för hans karaktär. Det är så enkelt att identifiera sig med honom. Garfield är minst lika bra som Tobey Maguire (Och det där trodde jag aldrig att jag skulle säga). Jag är djupt imponerad och är helt säker att denna film kommer bli det stora genombrottet för Andrew Garfield. Emma Stone som Gwen Stacy lyser också och har väldigt bra kemi med huvudrollsinnehavaren. Inte så konstigt egentligen, de blev ihop under filminspelningarna. ;)

 

 

Personligen så tycker jag att tempot mellan vissa scener var lite segt. Hade de pressat historien bara lite till så hade det varit helt perfekt!

Även om det var den bästa film jag sett i 3D så känner jag att de kunde utnyttjat 3D:n så mycket mer. Fler svingar från Spideys perspektiv hade varit ascoolt verkligen! 

Soundtracket, något som jag alltid lyssnar lite extra på när jag ser nya filmer, var lite starkare än jag förväntat mig men fortfarande något av en besvikelse jämfört med Danny Elfmans från originalfilmerna. Visst har detta soundtrack av James Horner sina verkliga ljuspunkter, speciellt när det är vackert och känslosamt, men själva melodislingan som går igen genom hela soundtracket tycker jag är svag och som helhet långt ifrån det bästa som James Horner har skapat, som enligt min åsikt är mästerverket till soundtrack, "Titanic" (1997). Och det är ett soundtrack som låter VÄLDIGT James Horner, på gott och ont! Men som sagt så har det sina ljuspunkter, denna låt en av de största för min del: "The Briefcase"

Skurken, The Lizard, föll mig inte heller riktigt i smaken. Visst var det rörande att Dr. Curt Connors så gärna ville återställa sin förlorade arm att han testade sitt cerium på sig själv men hans motiv för att sedan attackera staden var lite tunt kände jag och det gör att man inte känner den där riktiga spänningen i striderna mellan Spidey och The Lizard. Personligen så hade jag velat haft en lite "ondare" skurk. Kan låta stört men jag saknade den där riktiga psykopaten. Någon som The Green Goblin i första "Spider-Man" (2002), Jokern i "The Dark Knight" (2008) eller Jim Moriarty i "Sherlock" (2012). Den där totalt onda skurken som ger en rysningar enda in i benmärgen.

 

 

Men jag har förhoppningar på skurken i nästa film, för ja, det är klart att även denna reboot av Spider-Man ska bli en trilogi och jag kan med värme säga att jag kommer med glädje att följa den! Så för att sammanfatta denna recension... Min stridsyxa jämt emot denna reboot är begravd! Med ett nytt perspektiv på historien och utmärkta skådespelarinsatser från främst Andrew Garfield så har Columbia Pictures och Marvel åter igen skapat en film som kommer att uppskattas av både inbitna "Spider-Man"-fans av både serietidningarna, de tidigare filmerna och nytillkomna tittare. En stadig grund för kommande filmer. Vissa sega partier, skurken och det något svaga soundtracket sänker betyget något men slutligen så får "The Amazing Spider-Man" en 7:a av 10 möjliga. Jag är alltså inte helt blown away men absolut MYCKET underhållen! Det är främst dramat om Peter Parkers vanliga liv som höjer betyget till den nivån. För i slutändan så handlar "The Amazing Spider-Man" om en helt vanlig kille som kunde ha varit vem som helst. Någons bror? Någons son? Någons barnbarn?... Någon som alla kan identifiera sig med. Det är Spider-Mans styrka, har alltid varit, kommer alltid att vara och den fortsatta anledningen till att han 50 år efter att Stan Lee skapade honom, fortsätter att locka nya fans över hela världen, generation efter generation.

Tills dess, bai och farväl, spindelnät! (Och det var officiellt den sämsta hejdå-fras jag någonsin kommit på! :P)